#59

Idag läste jag något lika märkligt som skrämmande. Katarina Wennstam en respekterad och, av mig och många andra, högt ansedd journalist publicerade en debattartikel. Som författare till två extremt viktiga böcker: Flickan och skulden och uppföljaren En riktig våldtäktsman har hon gjort ett stort avtryck hos mig och jag tycker att dom båda böckerna skulle vara obligatorisk läsning för alla Sveriges högstadieelever. Det som skrevs gjorde mig både arg, ledsen och förvånad. I sin debattartikel behandlar hon det nyligen avslutade fallet om grov misshandel/frivilligt BDSM-sex, eller fallet om sextortyr som man valt att kalla det i många mediakanaler, i Malmö tingsrätt.

Jag undrar om hon ens läst domen eller har den minsta insikt och förståelse för fallet, jag har personligen inte läst domen/utlåtandet men lyssnat noga och med ett öppet och kritiskt sinne för att ha ett hum om vad processen handlar om. Wennstam verkar veta något som ingen av de inblandade vet. Eller så är det hon som i klarhet ser det som alla andra förbiser..

Den 16 år gamla flickan som i detta fallet var målsägande har enligt Wennstam blivit övertalad och nästan tvingad att att vara mannens sexslav, tvingad att skriva på ett kontrakt (som när rapporteringen kring fallet började rapporterades som flickans egen idé) och utsatt för utdragen sextortyr. Allt mot hennes vilja och med personskador som följd, det är i alla fall den ton som Wennstam sätter på artikeln. Som om inte det räcker är mannen också "uppenbart störd".
Wennstam tillskriver med den meningen alla de hundratals BDSM utövare som finns i Sverige med en så fruktansvärt och totalt avvikande sexualitet att dom automatiskt blir störda människor. Människor som inte kan skilja på rätt och fel eller ja och nej. Vad hon totalt verkar missa är att det existerar något som kallas för BDSM och de regler som finns där. För avviker man till denna milda grad från normen så är man med största säkerhet inte en sund människa, en väldigt vidsynt och tolerant inställning till andra människor måste jag säga. En journalist/författare jag hade stor respekt för innan sköt precis av sig ena benet med ett avsågat hagelgevär.. Sen går det rejält utför.

Det pratas om likheten med fallet "Stureplansprofilerna", där åtalet var gällande en regelrätt våldtäkt där tjejen blivit utsatt för hårdhänt sex av två personer hon följt med hem av fri vilja men som utvecklades till något som hon ville sätta stopp för men ignorerades av. Där hade hon tydligt uttryckt sin åsikt, ringt SOS och larmat om en våldtäkt direkt efteråt. Wennstam likställer en prövning om misshandel för våldtäkt för att liknande delar våld utövas. Det känns ju fräscht. Eller är det kanske BDSM som företeelse som är våldtäkt? Det är så knasigt och vansinnigt underbyggt att jag inte ens vet hur jag ska försöka bemöta det.

Det känns verkligen som att det bor en stor ovilja i Wennstam att förstå BDSM som företeelse/subkultur eller att det i vart fall hänger ett par rejäla skygglappar som täcker allt precis utom den lagom breda mittfåran i sänghalmen framför hennes ögon.

Jag skulle kunna fortsätta i en halv evighet med att man självklart ska vara kritisk till att flickan som tidigare uppvisat självskadebeteende utsätter sig för detta frivilligt, hon har aktivt sökt sig till mannen men med vilka motiv? En 16 åring kanske inte alltid är helt på det klara med konsekvenserna av sitt handlande. Men gör henne då inte till offer i en text utan försök istället förstå hennes underliggande intentioner. Precis om en vän till mig säger är hon i Wennstams ögon inte långt bort från att tillskrivas alla egenskaper av en Förbrukad Kvinna. Man ska också tänka på att ett självskadebeteende är något man kan lära sig att dölja väldigt effektivt och kan inte heller tillskriva ansvaret att mannen skulle ha upptäckt det och stoppat det hela. Man visar det man vill visa, resten är väldigt svårt att upptäcka. Fallet är såklart komplext men det är Wennstams jämförelse och likställande av det frivilliga sexet här kontra det ofrivilliga i "Stureplansmålet" som får mig att vilja skrika högt och slita hår.

Det finns fler än jag som reagerat, och framförallt reagerat bättre i skrift. Det känns att det var längesen jag försökte skriva något av den här kalibern, jag får fortsätta harva och jag tror att jag i alla fall fått lite saker sagt. Här är ett par andra personer som fått mer än "lite sagt": Katarina Wennstams förlorade heder och Gustav.

#58

En sak som jag verkligen uppskattar det är den första gången man plockar fram en vinyl som man antingen precis fått eller inte spelat tidigare. Skivan har man i varje fall hört innan just denna stund, på Myspace, Spotify eller så har man tankat ner den så referenser saknar man inte. Man vet vilka låtar som fyller den och vad man har att vänta sig, men ändå inte. Så lägger man ner den fina plasten på filtmattan och knäpper lite på några knappar, vrider lite på några vred och flyttar armen till skivans start.

Sekunderna in i första låten när man slås av hur fruktansvärt mycket mer nyanser inspelningen får, alla små nya instrument och slingor som man upptäcker. Som att skivan, och bandet, växte bara för att skivan blev fysisk och stor. Den känslan är helt underbar och är en av de största anledningarna till varför jag övergivit cd-skivor och bara pysslar med vinyl.

#57

Vad har hänt sen sist?

Jag har cyklat i skogen, blivit skitigare än någonsin innan, varit sjuk, blivit besviken över valresultat, glatts av valresultat, varit förbannat sjuk, hälsat på en fantastisk flickvän i hennes fina radhus och ett ton andra saker.

Jag är rätt dålig på att hålla det här stället uppdaterat, antagligen för att jag tycker mig ha andra bättre saker för mig. Som att springa runt i musikaffärer och jaga vinyler eller ligga i min säng i och titta på Hanna på skype. Eller något annat som i stunden verkar vara en bättre syssla. Jag blev hemskt sugen på att skriva en halv B-uppsats här efter valet om både det ena och det andra. Men det mesta är sagt redan. Det som jag vill ha sagt står redan skrivet av en god vän här.

Nu ska jag försöka sysselsätta mig med något annat än den här skärmen ett slag.

#56 – Je suis un Retaard

Jag är ju trots allt cyklist, det kommer jag aldrig ifrån. Imorgon ska jag bli riktigt retaarderad för första gången, peppen är grymt hög! Fler bilder hittar man här, om man är nyfiken.

Sen är jag riktigt nöjd med dom här som jag prånglade ut åt Pista Malmø & mig idag, all with a little help from my friends Lukas & Patch.

#55

Tomheten regererar denna bloggen just nu. Finner inget vettigt att skriva om, det skulle vara om valet och alla dess floskler som omringar det i sådana fall. Men det finns så många som briljerar ut mig på den punkten. Framförallt Gustav som alltid lyckas vara vass, kort och koncis. 

Hatar att inte ha något att skriva om, eller att skriva om något som engagerar. Vare sig det är mig eller dom få människor som antingen RSS prenumerar eller surfar in här då och för att se om det händer något nytt. Som kanske inte bara berör cyklar.

Känner en press som är helt obefogad och självpålagd om att skapa någonting som faktiskt är värt att lägga 5 minuter på att läsa varje dag. Jag borde hitta något att skriva om dagligen bara för att komma igång igen, för det händer så ofta att jag bara öppnar bloggen i en flik börjar skriva på något meningslöst som jag raderar lika fort som jag skrev ihop texten, bara för att jag inte känner att det finns någon mening med det jag skriver. Jag undrar vad dom få männiksor som faktiskt läser den här bloggen vill att jag ska skriva mer om. Får så få kommentarer vilket i och för sig är förståeligt med tanke på hur glest det uppdateras här. Men skriv gärna en rad eller två och säg vad du tycker.

#54

Idag så tog jag mig i kragen, har gått och sagt/twittrat om att cykla så länge att det nästan är löjligt nu. Visst jag pendlar totalt 4km fram och tillbaka från skolan varje dag men det kallar jag knappast cykling. Har länge haft planer på att cykla runt sjön Rottnen som ligger nästgårds så jag kollade lite väderutsikter igår och satte mig ner med google maps och klickade ut vad som verkade vara en vettig tur på drygt 5 mil.

Det här är inte originalkartan utan en lite efterbearbetad version då jag inte cyklade över Gettjärnsklätten på  23mm däck på dyblöta grusvägar, det kändes inte helt optimalt men lite grusväg blev det allt cyklat på i alla fall. Den första knappa milen är fin grusväg. Startade vid bokstaven E och tog mig nordväst mot Rottnen och fy vad jag saknat att bara få sätta mig i sadeln och trampa på och skölja rent huvudet och fokusera på tramptag och att andas vettigt istället.

Det känns lite menlöst att försöka återge turen i textform men vägen som går runt Rottnen är verkligen vacker, speciellt en dag som denna. Jag låter lite bilder få säga resten. Gillar man sifror kommer här ett par också: längd 50,7km, tid 1 timme & 50 minuter, snitthastighet 27,5km/h och en topphastighet på 55km/h.

Att få komma av en vacker kuperad grusväg och mötas av det här är inte fel.

Ja ni ser ju höjdprofilen på den där kullen..1305m.ö.h om jag inte minns fel heller, det får bli en annan dag!

Rottnens inlopp från norr.

Klassisk miljöbild.

Såhär såg det ut mesta delen av turen, vansinnigt vackert .

Klassiskt bra humör.

Obligatorisk ben bild på väldigt icke-landsvägsmässiga men starka ben, dvs. orakade.