-

Dagsläget är så fruktansvärt varierande.

Idag är allt grått, menlöst och vemodigt och påminner mig om att tillvaron är en kamp. En kamp mot allt och för allt. För allt som jag håller av och mot det jag motsätter mig. Den delen av mitt liv är ingen söndagstur på nysopad asfalt till Mårbacka. För jag kan aldrig få det ur mitt huvud. Jag kan inte stänga av världen även om jag idag bara vill lägga mig i min säng inte prata på 5 dagar och inte träffa någon. Bara ligga där och känna hur dagarna flyter förbi i en sörja av o-greppbar tid samtidigt som jag kan fundera över om jag ens kommer ihåg hur man pratar.
Samtidigt som jag inser det uppenbara att det jag saknar är närhet. Äkta närhet, den som man bär med sig och aldrig kan gömma sig från. Den som söker upp en när man är själv och mår som värst, den som alltid ser rakt igenom ens yta och ner i det som faktiskt spelar roll här i världen. Den närheten kan jag inte få om jag lägger mig i en säng i 5 dagar. Jag har aldrig gett sken av att vara speciellt konstruktiv när jag mår dåligt utan är mest fylld av dubbelbottnade känslor jämt och ständigt, självklart gäller det idag också.
Känslan av att kasta allt genom ett fönster och springa för livet samsas med känslan av att rulla ner och stänga in sig.

Inser hur lättpåverkad jag är. Alla små små intryck och de allra minsta skiftningar i kroppsspråk och tonfall påverkar mig mer än jag anar. Bokstäver är också ett mäktigt verktyg i fler avseenden än inom den bransch jag ska försöka slå mig in i. Bokstäver och ord förändrar min värld, världen jag har i mitt huvud. Där jag för det mesta spenderar mina dagar nuförtiden.

Jag hoppas bara

Vänner gör saker tillsammans

Arenavägen BBQ 2010 from Rickard Berggren on Vimeo.

Det är sånt här man kommer sakna nu när den lille skåningen har flytt Wermland, men eftersom merparten av oss ändå är kvar så lär det bli fler långa grillar och nätter här i skogen.

Minnesvärt

Försökte producera en fin blogpost med bilder från helgen och den förra veckan, internet motarbetar mig och är bångstyrigt. Inget blir som jag vill med den blogposten så nu ger jag upp..

Tänker äta ett par mackor och ha kreativ ångest istället. Inspirationen är nere på noll igen och det är förbannat jobbigt när man vill men inte kan göra något kreativt med tiden man har här i Sunne, så mycket annat finns det faktiskt inte att göra.

Ett tack.

Efter att ha gått lösgång igår väljer jag att hålla det lite kortare idag. Vill framföra ett stillsamt tack till en fin vän som kommer och hälsar på mig om ett par dagar. Det betyder mycket att du kommer hit och jag utlovar värme och kramar i alla oändlighet.

Välkommen Joanna

4096 tecken

Fick en intressant kommentar på senaste inlägget för en dryg timme sedan. Eftersom att blogspot inte tycker om kommentarer längre än ovanstående siffra fick jag inte förklara mig där på plats så plockar jag in den på ett nytt inlägg. Så here it goes:

"jag tycke man kommer till insikt om sakernas tillstånd mest hela tiden, allt ändrar sig hela tiden. Ju mer tid jag spenderar levandes, desto mer flytande blir saker och ting. Jobbigt men också härligt!

Hur som haver, varför väljer man egentligen att bli kryssare? Är det subkulturen som lockar eller är det absolutismen? Alltså jag tänker, varför bara inte gå med i ignto/unf om man vill ha nyktert samkväm? Varför inte ta tag i beteendet om de är någon missbruksproblematik? Fan, det känns som jag svarar på min egen fråga här. Men alltså, jag är genuint intresserad. Personligen har jag aldrig förstått fenomenet även om jag vistats i punk-kultur i över 10 år nu. Jag har en liten teori om att det är själva subkulturen man är intresserad av, alltså att man peppar på den där amerikanska sxehc-gemenskapen mest av allt. För jag tänker mig att alla jag känner, verkligen ALLA tröttnar ju på att hinka bärs/vin/öl/drinkar/sprit/mäsk förr eller senare, men det är bara ett ytterst litet fåtal som har behovet att bli kryssare. Andra man känner kan inte röra spriten eftersom att dom inte kan hantera det, några man känner rör inte spriten eftersom att dom inte vill det... fan, jag har ju snurrat bort mig själv. Men ja, alltså jag tänker så här. Jag gillar inte att bli full så värst mycket längre. Alltså dricker jag inte så värst mycket längre, end of story. Ganska oproblematiskt för mig. Som kryssare så gör man ju hela alkohol/välmående frågan till en så stor grej, till ett jätte statement. Det är intressant tycker jag! Vidare tycker jag det är intressant att... eller ja, eh fan. Nå, det jag egentligen ville säga var att det skulle vara kul att läsa mer om motivationen till varför du har blivit straight edge och varför inte unf eller aa (beroende på om det var ogillande eller misbruk, tror du fattar vad jag menar) var din väg att gå!"

Så kör vi svaret här då:

"Välkommen först och främst herr Busk!

Visst är det så att man hela tiden kommer till insikt om en massa saker jämt och ständigt och ju mer man klurar desto o-klarare kan saker och ting te sig, ett av livets små under. Härligt men jobbigt som sagt!

Det finns nog lika många krysshistorier som det finns/funnits kryssare. Men för min del var det främst att jag tröttnat så till den milda grad att jag inte pallade med ”brukarkulturen” och ville ta avstånd från den och mitt gamla liv, för supit det har jag och haft problem med sprit i tonåren för den delen också. Har aldrig tyckt om fenomenet att gå ut och mår fysiskt och psykist dåligt av att befinna mig på ”lokal”, vill bara krossa ett fönster och springa därifrån men är inget jag brukar fronta för folk då man lätt uppfattas som socialt rubbad. Måhända är jag en extremt bitter 21-åring men det får jag väl vara då.

Jag skulle tro att det är både renheten och samhörigheten som lockar för min del men främst absolutismen som du skriver, ingen av mina nära vänner är kryssare och jag hänger inte runt i edge-kretsar mer än att jag är/var väldigt aktiv på utkanten i Malmö och besöker så mycket spelningar jag kan. Den biten förknippas ju dock mer mer politisk aktivism än edgde-kultur då "vänsterkids" super lika bra som vilka raggare som helst i största allmänhet. Det måste jag medge är en ständig konflikt inom mig själv när jag vistas på spelningar/tillställningar med märkbart berusade personer, det känns jävligt obehagligt till och från. Den där sxehc-samhörigheten uppnår man ju i princip bara på spelning om man ska tala om den som fenomen. Och är man något av en enstöring som jag är och inte känner så många inom edge/punk-svängen så handlar det ju inte så stor del om samhörigheten utan mer om absolutismen.

Visst tröttnar väl alla på drängfylla förr eller senare, det är ju knappast en hållbar situation i längden. Jag vill precis som du säger göra ett statement av det hela genom att ta avstånd även på ett politiskt plan. Men är extremt noggrann med att inte pracka på någon annan min livsåskådning, haft relationer med drickare/rökare (dock så avskyr jag rökande mer än jag någonsin kommer hata alkohol. Har nog med lukt och en massa andra faktorer att göra) sedan jag ”kom ut”, och gör därför inget större väsen av mig genom att proklamera ut mitt livsval för folk i min omgivning, mer än här då lite till och från då jag fångas av något slags delirium. Jag lever mitt liv på mitt sätt och så länge andra låter mig sköta mitt är det lugnt även om jag har svårt för att inte se ner på människor ibland som tillåter sig bli så fördummade av alkohol. Men det är något jag inte bara gjorde/gör som kryssare, jag ojar/ojade ju mig över överförfriskade tonåringar när jag kommer upp i åren och glömde bort hur jag själv betedde mig som yngre.

Som du skriver om ditt eget drickande är ju en klart sund syn på saken men jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mitt fall, det kändes liksom inte tillräckligt att bara trappa ner eller dricka den mängd jag tyckte var lämplig. Jag kände mig så fullkomligt färdig med allt vad alkohol och övriga droger hette och ville göra en drastisk förändring och att gå ut som edge var det som kändes bäst för min del. Det handlar mycket om en känsla, dels av stolthet men också av sundhet vilket säkert låter klyschigt som få. Det är svårt att framstå som seriös och samtidigt låta helt naturlig om det här då det måste anses som avvikande och o-naturligt.

Varför jag inte valde AA är ganska så enkelt. Kände inte att jag hade ett beroende som jag behövde hjälp att ta mig ur jag slutade helt enkelt från en dag till nästa då jag kände mig färdig och redo, inget nedtrappande och inget förberedande genom någon form av sista kväll. Det slog mig bara en dag att jag var trött och ville lägga av, även om tankarna hade malt lite i bakhuvudet nu när jag tänker tillbaka i efterhand. Unf/IOGT-NTO gillar jag inte för det krystade samkvämet som jag känner sammankopplas med dom organisationerna, ”Nu ska vi vara nyktra och ha roligt tillsammans”-stilen. Fast det är precis den sortens umgänge jag vill ha så är det helt fel forum för mig. Sen är dom lagom religiösa undertonerna en bidragande faktor, det är ju framförallt så att bakgrunden för IOGT-NTO i Sverige är starkt sammankopplad med religion och det är verkligen inget som jag personligen kan stå för. Av dom rätt enkla anledningarna har jag avfärdat dom båda.

Vet inte om jag broderat ut i fullkomlig obegriplighet och missat dina frågor och funderingar helt. Borde kanske gjort ett inlägg av det hela istället och kört mer om min bakgrund och sådär. Men det kommer nog för att få benat ut det här bättre, för nu är ju allt våldsamt komprimerat. Kul att du tycker det är intressant!"

Sedär visst blev det ett inlägg också, kankse det längsta jag någonsin knåpat ihop tillråga på allt. Kan tilläggas att jag är sjukt hungrig och något trött när jag komponerade ihop det där svaret. Öppnar nog för mer diskussion och bakgrundsstory än vad jag gett tidigare. Väl mött om ni/du pallade läsa allt!

Att komma till insikt om sakers tillstånd

"Jag må vara töntig. Men det är bara jag som kan bestämma var det tar stopp och hur bra det kan bli, det finns inget i världen som kan få mig att ändra uppfattning om den saken. Det är en mäktigt känsla att inse det och hur jag valt påverkar allt. Jag är cool fast töntig, jag är edge."


Det tog mig ett långt ibland konstruktivt, ibland smärtsamt och ibland väldigt o-konstruktivt samtal att inse det (igen kan väl tilläggas), varför vet jag egentligen inte. Det som jag insåg hade inte mycket med ämnet att göra men samtalet krävdes tydligen. Jag är den jag är och är faktiskt fruktansvärt stolt över den saken. Känslan av att skapa mitt eget liv och mina egna toppar och dalar är fruktansvärt mäktig. Det är inget jag reflekterat över förrän någon sa till mig idag att livet är som en fest och att man måste tåla bakfyllorna och insåg att jag faktiskt inte kommer ha några bakfyllor för resten av mitt liv. Visst kommer jag ha perioder där jag är sjuk, nere och whatnot. Men jag kommer inte fylla mitt liv med något som förpestar min kropp och får mig att må sämre eller inbillat bättre. Det är ett aktivt val som ibland är exkluderande men för det mesta är inkluderande, beroende på umgänge såklart.


Jag må låta som en vandrande klyscha men jag kommer aldrig dricka mig vare sig gladare eller ledsnare, det är ett löfte jag gett mig själv. Jag tröttnade så totalt i höstas efter att ha hävt i mig, mer eller mindre, mängder alkohol sen jag var 13. I goda vänners lag, i sorg, i lycka och allt där i mellan har den varit närvarande. Jag har aldrig mått bättre med den egentligen, det tog mig bara 8 år att inse.


Jag placerar mig i ett annat fack, det som sitter rätt långt från resten av dom, och känner mig nöjdare med det än vad jag tidigare gjort. Jag tror jag kommer återuppleva den här känslan tusen gånger innan jag kastar i handduken för gott och rullar över det är jag övertygad om. Bara för att jag hänger här borta i mitt "hiskeligt alternativa och politiskt ställningstagande" fack hindrar det varken mig eller någon annan att antingen hänga på andra eller annat att komma och umgås ett slag.


Samtalet landade som vanligt i trams och kramar. Som det alltid gör, gjort och kommer att göra med undantaget för ett tag framöver då. Detta var nog för övrigt min mest bajsnödiga och pretentiösa rubrik hittills i internets historia, förlåt.

Inhouse tomte

Vilken tomte/klåpare/förståsigpåare har nu knåpat ihop detta mästerverk med tillhörande hemsidan som kraschat och lanserat den idag? Ge mig den skyldiges huvud på ett fat. Såhär får man inte göra med en logga oavsett "ideologisk härkomst"..

Sen att Alliansen.se ligger nere under lanseringsdagen förhöjer bara #lulzen, I tip my hat I say.

En värmländsk landsväg i sol

Stack ut och cyklade igår, det var skönt som vanligt. Svettig och varm blev jag av bara farten. Tog mig bort till Mårbacka och satt och njöt en stund i solen innan jag tog mig hem för kaffe-reps maraton hos gänget i Brårud. Kontraproduktivt och gott.

Liten skylt

Representing Lagerlöf

Sadeln är min vän

Precis kommit in efter att ha lagt en ungefärlig mil bakom mig i sadeln, det är kallt ute men skönt med rätt kläder. Det är skönt att få komma ut och få vara själv, tyst och slippa tänka på en massa saker som har hänt och kommer hända. Att cykla är som terapi, så länge mina ben rör sig i cirkulära rörelser släpper jag allt annat och fokuserar på min andning, underlaget och cykeln under mig.

Jag borde cykla mer, längre och snabbare. Då kommer det bli bättre.

Drömmande

Sitter hemma, redovisade mitt projektarbete med kraxig och rosslig sjukdoms-hals tidigare i morse. Nu svettas jag av att solen skiner genom mitt fönster på mina 18 kvadrat. Nostalgi-lyssnar på Håkan och drömmer mig tillbaka till en tid då livet var enklare, valen var färre och det kändes bättre.

Helgen blir lång den här gången också, antagligen lång och ofrivilligt ensam på grund av mitt sjukdomstillstånd. Det är synd och rätt ohälsosamt, missar bland annat galej hos Catta och Magnus ikväll.

Öppnade Naiv. Super. precis, hittills är jag inte besviken någonstans på den i alla fall. Jag borde läsa mycket mer som en avslutande parentes.

Måsten

Måste orka.
Måste orka lite till.
Måste orka.

Måste orka.

Måste orka mycket mer.

Måste orka vara själv.

Måste våga klippa kontakten.

Måste låta det förbli så.

Onsdag är nästa mål,  dit ska jag orka.