Små ord, dom minsta. Det är dom som gör att jag går runt idag. Fast det varit en bra dag känner jag att jag inte räcker till, kreativt och på andra plan. Vill bara stänga in mig och låta mina armar få vandra runt henne. Få vara med henne och sova sådär djupt och lugnt jag bara gör med henne vid min sida. Är fortfarande helt vimmelkantig över att det kan hända igen, trodde det skulle ta lång tid efter förra gången.
Är man känslomänniska så är man, för kär det är jag. Det är nog finaste känslan av alla, när en person kan få en att bli så varm inombords att varenda hårstrå på mig kollektivt reser sig upp. Bara tanken på hennes armar runt mig, det lite luriga leendet med underläppen mot tänderna som bara hon har och hur hon kikar fram under det vackraste, största och mysigaste röda hår jag sett gör mig knäsvag på riktigt. Väldigt knäsvag.
Så nog är jag kär allt, med den vetskapen känns den här dagen ganska överkomlig ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar