Misspeppen

Den som infaller när man inser att allt kvällsförlagt umgänge man ska föra med folk sker under alkoholrelaterade former, det är så jävla skevt och trist. Jag pallar inte se skiten. Ge mig ett knippe vänner som orkar med mig när jag är förbannad, bitter och hatar alla idioter med flaskor och burkar i påsar av lila och trukost utförande med taskigt flexotryck på väg till ännu en blöt kväll under mer eller mindre civiliserade former. Påsarna kan även bytas ut mot valfri hög bordsliknande yta där människor trängs svettas och skriker okvädesord över varandra för att snabbast bli betjänade.

Jag har varit en av dom, så jag vet hur det är att stå där vid disken eller gå gatan ner med påsen i handen. Men det är nu ett långt tag sedan jag identifierade mig med dom människorna. Jag minns knappt hur det är att känna suget eller lusten till alkohol. Det går fort att alienera sig det är en sak som är säker. Sakta men rätt så säkert och omgående har mitt annars så glada humör utbytts till känslor av oro och annat obehagligt så fort jag befinner mig i eller förväntas befinna mig i situationer där det serveras eller förtärs alkohol. Jag hatar att döma människor, för det är bland det hemskaste man kan göra, men ibland kokar jag över och kan inte låta bli att tycka och tänka om allt jag ser omkring mig. Jag försöker vara tolerant i alla lägen och visa alla människor som visar mig den respekt jag förtjänar likvärdig respekt tillbaka. Men jag är bara människa och gör bara så gott jag kan och orkar.

Jag är så fruktansvärt  inkonsekvent och ibland falsk, jag önskar att jag kunde göra som jag blir tillsagd och bara bryta upp och skaffa ett mer passande umgänge. Men bara för att jag är den jag är vill jag inte vända ryggen åt människor jag genuint tycker om, må så vara att de har en del vanor som jag inte står ut med i tid och otid. För visst är jag med ibland när det dricks, då sitter jag snällt med med min vatten/loranga/random läsk eller alkoholfria öl, som jag borde skriva en lång hatisk svada med självkritik om en annan gång, och är trevlig medan jag känner obehaget krypa i kroppen. Det var inte så farligt till en början men det har blivit värre längs vägen.

Det är nämligen inte bara alkoholen som får mig att stånka stöna och pusta utan också hela begreppet att gå på lokal. Så länge som jag kan minnas har det skänkt mig inget annat än obehagskänslor (bortsett från en och annan stillsam pub), jag har aldrig varit en dansare (med undantag av mellanstadiedisko-perioden vi alla går igenom) eller ett fan av att gå på lokal. Varför vet jag inte. Jag lider inte av någon form av skräck för människor, främlingar, torg eller människofyllda platser då jag varit med om långt värre saker än en klubb fylld av människor. Jag vet inte om det är själv tanken på att röra sig i takt till musik som saknar utövare som känns jobbig eller om det är någon annan faktor som påverkar.  Den uppenbara källan till obehag är alla berusade människor som jag tvingas bevittna, det är mitt eget val att vara där och det är lätt att tycka att jag bara kunde göra något annat. Men för mig är det inte så lätt som det låter, dels för att jag inte vill skjuta människor ifrån mig eller begränsa mitt umgänge men också för ett otal andra orsaker som jag inte orkar spalta upp nu. Jag mår bara illa och drabbas ganska så omgående av en äcklig motbjudande känsla så fort jag sätter foten innanför dörren på stadens diskoteque, jag vill kasta mig på närmaste dörrhandtag och springa hals över huvud ut i vad som oftast brukar vara en sommarnatt. Lusten att kasta något hårt genom en glasruta och skrika så halsen blöder är också frekvent förekommande.

Jag vet inte om det finns någon bot, jag är tveksam. Den största delen ligger i mitt ställningstagande mot den drogkultur som vi trots allt lever i där det är fullt normalt att varje helg förgifta sin kropp in i oändligheten och tillbaka, mot den känslan och åsikten finns det ingen bot. Den är som en självuppfyllande profetia. Desto mer av allt jag tagit avstånd från jag får bevittna desto mer övertygad är jag över att jag valt rätt väg att vandra. Jag vet inte om jag blivit bittrare med åren, det må vara hänt och om det är fallet har jag ingen annan än mig själv att skylla och antagligen en väldigt ensam och tråkig framtid framför mig. För att människor kommer fortsätta dricka utan mitt närvarande är en sak som är väldigt säker.

Har du orkat dig igenom denna svada av halvdant skrivet blogginlägg förtjänar du en eloge, oavsett om du dricker alkohol eller inte.