-

Dagsläget är så fruktansvärt varierande.

Idag är allt grått, menlöst och vemodigt och påminner mig om att tillvaron är en kamp. En kamp mot allt och för allt. För allt som jag håller av och mot det jag motsätter mig. Den delen av mitt liv är ingen söndagstur på nysopad asfalt till Mårbacka. För jag kan aldrig få det ur mitt huvud. Jag kan inte stänga av världen även om jag idag bara vill lägga mig i min säng inte prata på 5 dagar och inte träffa någon. Bara ligga där och känna hur dagarna flyter förbi i en sörja av o-greppbar tid samtidigt som jag kan fundera över om jag ens kommer ihåg hur man pratar.
Samtidigt som jag inser det uppenbara att det jag saknar är närhet. Äkta närhet, den som man bär med sig och aldrig kan gömma sig från. Den som söker upp en när man är själv och mår som värst, den som alltid ser rakt igenom ens yta och ner i det som faktiskt spelar roll här i världen. Den närheten kan jag inte få om jag lägger mig i en säng i 5 dagar. Jag har aldrig gett sken av att vara speciellt konstruktiv när jag mår dåligt utan är mest fylld av dubbelbottnade känslor jämt och ständigt, självklart gäller det idag också.
Känslan av att kasta allt genom ett fönster och springa för livet samsas med känslan av att rulla ner och stänga in sig.

Inser hur lättpåverkad jag är. Alla små små intryck och de allra minsta skiftningar i kroppsspråk och tonfall påverkar mig mer än jag anar. Bokstäver är också ett mäktigt verktyg i fler avseenden än inom den bransch jag ska försöka slå mig in i. Bokstäver och ord förändrar min värld, världen jag har i mitt huvud. Där jag för det mesta spenderar mina dagar nuförtiden.

Jag hoppas bara